Met Gala 2027 skulle vara en hyllning till en av samtidens största modegenier. Istället blev det ett test för själva Metropolitan Museum of Art. Utställningen ”John Galliano: Horizons” ställdes in efter en våg av kritik mot designerns antisemitiska och rasistiska uttalanden från 15 år tillbaka. Problemet är att Galliano under dessa 15 år inte bara hunnit be om ursäkt. Han har också hunnit återuppbygga sin karriär och skapa några av de mest extraordinära kollektionerna i sin generation.
Det skulle bli en av de där utställningarna som definierar en säsong. Våren 2027 skulle Costume Institute på Metropolitan Museum of Art berätta historien om fyra decennier av John Gallianos skapande. Från examenskollektionen på Central Saint Martins, via Givenchy och Dior, till Maison Margiela. ”John Galliano: Horizons” skulle bara vara Costume Institutes tredje monografiska utställning tillägnad en levande designer, efter Yves Saint Laurent och Rei Kawakubo.
Met Gala 2027 ställer in utställningen John Galliano: Horizons
I stället för en vernissage blir det dock ett återkallande. Met Gala 2027 ställer in Galliano-utställningen. Beslutet utlöste omedelbart en debatt som är mycket större än en konflikt kring en enskild designer. Har ett museum rätt att hylla den konstnärliga genialiteten hos en person som har begått moraliskt oförsvarliga handlingar? Spelar femton år av ånger, självreflektion och yrkesmässig rehabilitering någon roll? Och slutligen: ska ett konstmuseum i första hand fokusera på att bedöma verket? Eller är konstnärens moral lika viktig?
Met hade många skäl att vara försiktig. Galliano spelades in 2011 när han höll en antisemitisk tirad på en bar i Paris. Han fick sparken från Dior. Den franska domstolen fann honom skyldig till offentliga förolämpningar av rasistisk och religiös natur. Det var alltså inte bara en olycklig kommentar som kunde avfärdas som ett misstag i stundens hetta. Det var en skandal. Den stoppade en av modevärldens viktigaste karriärer.
Tylko att Gallianos historia inte slutar år 2011
Efter fallet gick designern i terapi. Han bad offentligt om ursäkt och försökte konsekvent återuppbygga förtroendet under de följande åren. Han återvände till modevärlden via Maison Margiela och bevisade under ett decennium att hans talang inte bara var ett resultat av en mäktig position hos Dior. Tvärtom. Hos Margiela skapade han ytterligare kollektioner. För många kritiker räknas dessa till de viktigaste händelserna inom samtida mode. Hans haute couture-visning 2024 gick till historien.
Det är just här den obekväma delen börjar…
Man kan tycka att Gallianos uttalanden är avskyvärda och samtidigt anse att hans konstnärliga arv är enastående. Man kan fördöma en människa utan att låtsas som att hans kollektioner plötsligt har upphört att existera eller förlorat sin betydelse för modets historia. Det ena utesluter inte det andra.
Och ändå var det just detta problem som Met stötte på. Museet försökte dessutom skapa en utställning som inte bara skulle vara ett enkelt monument över designern. I förhandsinformationen om ”Horizons” fanns också hans historia om fall, ansvar och återkomst. Problemet var att när det gäller Met Gala finns det praktiskt taget ingen gräns mellan ”vi undersöker konstnären” och ”vi hedrar konstnären”. Costume Institutes utställning är ju temat för ett av världens mest spektakulära popkulturella evenemang. Och plötsligt slutade museiprojektet att vara bara en utställning. Det blev ett ställningstagande.
Kritiker ansåg att Met inte borde lyfta fram Galliano på en sådan position, särskilt i en tid av ökade spänningar kring antisemitism. Situationen förvärrades av att den planerade galan skulle äga rum på Yom HaShoah. På minnesdagen för Förintelsens offer. I New York uppstod ett starkt politiskt och samhälleligt motstånd, bland annat från stadsfullmäktiges ordförande Julie Menin, dotter till en överlevande från Förintelsen. Även Jonathan Greenblatt från Anti-Defamation League deltog i debatten.
Det var ett ögonblick då frågan slutade handla enbart om mode. För det är en sak att se en kontroversiell designer på ett museum, och en helt annan att göra honom till huvudpersonen i ett evenemang som anordnas av en av de mest inflytelserika kulturinstitutionerna i Amerika.
Intressant nog var reaktionerna från modevärlden inte entydiga. För en del av branschen är Mets beslut en självklar gest av ansvarstagande. För andra innebär det ett farligt prejudikat. Om en designer, femton år efter en skandal, efter ursäkter och många års arbete, kan uteslutas ur museets historia – vem står då näst på tur? Och var slutar institutionens ansvar, och var börjar kulturen av ständig granskning av konstnärer?
Designerens reaktion
Sam Galliano attackerade inte Met. Tvärtom accepterade han beslutet och tog återigen ansvar för den smärta som hans ord orsakat. Han betonade också att han inte vill att diskussionen om honom ska ta fokus från Costume Institutes arbete. Anna Wintour beskrev hans beslut som modigt och stödde det.
Och det är just detta som gör den här historien mer komplicerad än en klassisk berättelse om ”cancel culture”.
Galliano påstår inte att han har blivit orättvist behandlad. Han försöker inte försköna sitt förflutna. Han säger inte att hans talang borde skydda honom från konsekvenser. Och ändå är han fortfarande en av de mest inflytelserika designerna under de senaste fyra decennierna.
Borde alltså Met ha ställt in utställningen?
Man kan säga att ja. Kontexten spelar roll, symboliken spelar roll, och museet har rätt att anse att kostnaden för ett sådant evenemang vid en viss tidpunkt är för hög. Men man kan också ställa en annan fråga. Betyder det att museet inte borde ha gjort denna utställning? Inte för att försvara Galliano, utan för att visa hela motsägelsen i hans historia.
För den mest intressanta utställningen om Galliano skulle ju inte behöva säga: ”här är geniet som blev förlåten”. Den skulle kunna fråga: vad gör man med ett geni som har fallit? Kan en konstnär förändras? Finns det en tidsgräns för ursäkter? Kan en människa återfå professionellt förtroende, även om inte alla som sårats är redo att förlåta? Och har ett museum en skyldighet att bevara konsthistorien tillsammans med dess obekväma gestalter, eller borde det avgöra vilka av dem vi fortfarande får beundra?
Det här är frågor som är mycket mer intressanta än ännu en röd matta.
Och därför kan Mets beslut visa sig vara mer besvärligt för museet självt än för Galliano. Designern har bakom sig ett decennium av framgångar hos Maison Margiela, ett nytt samarbete med Zara och en position som inte kan raderas ut med ett enda pressmeddelande. Hans plats i modets historia beror inte längre på en enda utställning. Met å andra sidan måste nu hitta svaret på den fråga de själva har ställt. Är museet en plats där vi bara visar upp människor vi kan beundra utan förbehåll, eller en plats där vi försöker förstå även dem vars beundran kräver en moralisk ansträngning från oss?
