Wenecianska Giardini och Arsenale öppnar den 9 maj 2026 för den äldsta och mest prestigefyllda utställningen för samtida konst. Den 61:a Biennalen pågår till den 22 november (förhandsvisning: 6–8 maj), vilket innebär 198 dagar av kuraterade val, nationella paviljonger och kringliggande evenemang utspridda över hela staden.
Den här gången skrevs manus av Koyo Kouoh (1967–2025), en kamerunsk-schweizisk kurator och den första afrikanska kvinnan på denna post. Utställningen genomfördes enligt hennes vision efter hennes bortgång i januari 2025. Kouoh undrade i många år varför kulturen låter så högt när de mest intressanta sakerna sker i tystnad.
Varför ”moll” år 2026?
Lösenordet In Minor Keys är en metafor. Det handlar om molltonarter: melankoli, stillhet, lyhört lyssnande istället för ”orchestral bombast”. I en tid då varje budskap skriker, föreslår Kouoh att sänka volymen. Hennes utställning satsar på intima uttryck, ofullständiga berättelser, knappt märkbara gester.
Det låter som en kontrast till vad man förväntar sig av en biennal. Och kanske är det just därför det är värt att åka dit.
Kuratorisk vision och besöksupplevelse
”In Minor Keys” är en titel som omedelbart sätter tonen för hela utställningen. Adriano Pedrosa bjuder in till en värld av tysta, introspektiva frekvenser: melankoli, blues, morna, viskningar, tröst och hopp. Det är ett medvetet avståndstagande från ”orchestral bombast”, den spektakulära stilen som har dominerat många av de senaste biennalerna. Det handlar om att sakta ner och lyssna in det subtila.
Motiv: från tempel till oaser
Utställningen kretsar kring fem huvudteman:
- Helgedomar (Sala Chini) – en hyllning till konstnärer som Issa Samb och Beverly Buchanan, platser för minne och kontemplation
- Processions – afroatlantiska processioner, ett eko av den legendariska ”Poetry Caravan” från 1999
- Skolor – konstnärliga ekosystem, t.ex. blaxTARLINES KUMASI eller G.A.S. Foundation, lärandegemenskaper
- Vila/Oaser – kreolska trädgårdar, sensoriska pauser, vilorum
- Föreställningar (06–11.05.2026) – kroppen som bärare av minne och motstånd
Hur ser utställningen ut: trösklar, indigo och ”komorebi”
Scenografin har designats av Wolff Architects från Kapstaden. Indigo är den dominerande färgen, och trösklar fungerar som portaler mellan rummen. Den visuella identiteten av Clarissy Herbst och Alex Sonderegger utgår från begreppet ”komorebi” ( japanskt ord som beskriver ljus som silas genom lövverket). En tvåbandskatalog kompletterar helheten, och arrangörerna deklarerar en strävan efter koldioxidneutralitet.
tid är varken företagsägd eller utlämnad åt obönhörligt ökande produktivitet
Den här utställningen erbjuder ett annat tempo. Ett lugnare.
Vem och hur deltar
Huvudutställningen samlade omkring 111 deltagare, och totalt deltog 99 länder i Venedig, kompletterade av 31 sidoutställningar. Det är en imponerande omfattning, men vad är mest intressant? Sju länder debuterade: Guinea, Ekvatorialguinea, Nauru, Qatar, Sierra Leone, Somalia och Vietnam. Seychellerna anslöt sig den 4 maj 2026, under biennalens gång.
Adriano Pedrosa satsade tydligt på resonanser snarare än nationalitet. I huvudutställningen saknades italienska konstnärer, vilket väckte viss förvåning, men kuratorn förklarade detta med en önskan att lyfta fram röster från periferin. Bland de inbjudna fanns både välkända namn (Laurie Anderson, Nick Cave, Wangechi Mutu) samt kollektiv som blaxTARLINES KUMASI, Denniston Hill och G.A.S. Foundation. Närvaron av Linda Goode Bryant och Torkwase Dyson betonade mångfalden av praktiker, från traditionella medier till rumsliga installationer.
Tyst omvälvning – vad finns kvar efter att ha lämnat utställningen
Den venetianska utställningen lämnar efter sig något som liknar tystnaden efter ett stormigt samtal. Det är inte ett tomt eko, utan snarare ett utrymme för reflektioner som kommer först senare. Dessa ”tysta toner” visar sig vara mer bestående än högljudda manifest, eftersom de verkar långsammare, djupare, utan pressen av omedelbar förståelse.
Kanske var det just detta som kuratorerna ville uppnå: att inte överrösta världen, utan ge den ett ögonblick att andas. I en tid där allt kämpar om uppmärksamhet kan tystnad säga mer. Och den lärdomen stannar kvar, även när du lämnar Venedigs paviljonger och återvänder till ditt eget larm.
LARA
Premium Journalist
