Pritzkerpriset 2026 tilldelades Smiljan Radić Clarke, en chilensk arkitekt vars verk förenar materialexperiment, kulturellt minne och en subtil känslighet för mänskliga erfarenheter. Juryn betonade att hans byggnader balanserar på gränsen mellan tillfällighet och instabilitet, men ändå erbjuder ett stabilt och optimistiskt skydd.
Rötter och historia som formar arkitekturen
Radić föddes i Santiago i en migrantfamilj – hans far kom från Kroatien och hans mor från Storbritannien. Denna kombination av kulturer formade hans medvetenhet om en komplex värld och hans syn på livet som en process av att skapa mening, snarare än att bara ärva traditioner. Arkitekten betonar att man ibland måste skapa sina egna rötter för att vinna frihet i sitt handlande och tänkande.
En kreativ väg full av utmaningar
Radićs väg till arkitekturen var inte linjär. Redan som fjortonåring kom han i kontakt med byggnadsdesign på en konstskola. Arkitektstudierna vid Pontificia Universidad Católica de Chile slutade med ett första misslyckande – han klarade inte slutexamen 1989.
Detta öppnade dock vägen för honom till vidare studier i arkitekturhistoria i Venedig och till resor runt om i världen, vilka han betraktar som grunden för sin utbildning. Från början har hans verk förenat arkitektur med filosofi, konst och litterära inspirationer, och skapat utrymmen där idéer föds.
Pritzker 2026. Litet studio, stora idéer
År 1995 grundade Radić sin egen studio i Santiago, liten och medvetet intim. Tillsammans med sin fru, skulptören Marcela Correa, skapade han bland annat Casa Chica (Vilches, Chile, 1997), ett 24 meter stort tillflyktsställe i Anderna, byggt för hand. Deras samarbete handlar inte bara om projekt, utan om en daglig dialog och utbyte av idéer som präglar varje verk.
Arkitektur som tillflykt och reflektion
Radić utforskar gränserna mellan det som skyddar och det som inspirerar till introspektion. Hans projekt balanserar mellan tillflykt och fristad, skydd och sårbarhet. I centrum för hans tankar finns bräcklighet – att acceptera skörhet som en oumbärlig del av livet.
Hans tillfälliga konstruktioner, liksom bostads- och institutionsbyggnader, förblir känslomässigt närvarande och medvetna om det sammanhang där de uppstår. Därför är detta arkitektur med känslighet.
Internationella projekt och erkännande
Radić blev världsberömd tack vare projekt som The Boy Hidden in a Fish (Venedig, 2010) och den 14:e Serpentine Pavilion i London (2014), ett tillfälligt skydd av glasfiber. År 2017 grundade han Fundación de Arquitectura Frágil, en organisation som stödjer experimentell arkitektur och ett tvärvetenskapligt förhållningssätt till design.
Hans arbete har belönats med många internationella utmärkelser. Bland annat Architectural Record Design Vanguard, Oris Award, Arnold W. Brunner Memorial Prize samt Grand Prize vid Pan-American Architecture Biennial i Quito. Hans verk har också visats flera gånger i Tokyo, London, New York, Hiroshima och Santiago.
Arkitektur som känner
Radić bor och arbetar fortfarande i Santiago. Han driver en liten praktik där varje projekt är personligt, genomtänkt och djupt kännbart. Hans Pritzker -pris 2026 understryker att samtida arkitektur kan vara både experimentell och full av känslighet. Och den glömmer inte människorna, som den erbjuder utrymme för att leva, reflektera och inspireras.
